Fördomar

Skulle igentligen ha jobbat 7-14 men en arbetskamrat ville byta med mig så jag tog hennes 12.45-20 istället.
Det bestämdes att brorsan och hans tjej skulle komma över till oss för dom hade lagat middag. Och tidigare under dagen hade pappa sms.at gulliga meddelanden till mig som fick mig att känna att jag saknat honom. Han jobbar så mycket nu för tiden att vi inte har chans att prata som tidigare så på vägen hem när jag cyklade så cyklade jag hem till honom så fick brorsan hämta mig där ifrån istället.
Papsen var nyduschad, sippade på en öl med hög arabisk musik. Det var härligt att vara där! Min farbror satt med video cam och pratade med en av mina fastrar som bor i Palestina så jag fick gå dit & säga "Hej". Min arabiska släkt är väldigt hög utbildade hela högen. Tänk då att pappa har 12 syskon och alla deras barn, mina kusiner (vet ej hur många) är utbildade. Denna faster & hennes man är läkare och deras äldsta son är data ingenjör i Australien och deras andra son är civil ingenjör och deras dotter är nån sorts av proffessionel grafik designer inom nått högt bla bla....och jag kan inte ens stava till dessa ord hahahaha.

Då tänkte jag på en sak, på alla dessa människor som har dessa hemska fördomar. Är en människa bättre "finare" för att denna kommer från en högutbildad familj? Är denna människa "bättre" för att den ÄR högutbildad än någon som valt att INTE utbilda sig alls?
Det handlar väll om vad man prioriterar i livet?
Jag känner en kille som har ett riktigt bra jobb, ett soft jobb som han älskar & pratar om hela tiden och han tjänar hyfsat bra för sin låga ålder. Han säger att han MÅSTE vidareutbilda sig snart för att hans mamma säger att det MÅSTE man. Men han vet inte vad han vill bli, han älskar ju sitt yrke?!
Ska han då gå en meningslös utbildning BARA FÖR ATT hans mamma tycker att alla MÅSTE ha en utbildning i grunden?!

Jag hade inte velat städa för att jag jag har gjort det och fick ont i ryggen. Jag hade inte velat stå på McDonalds för att få en massa förvirrade kunder som klagar dessutom.
Men jag hade heller aldrig kunnat bli vetrinär för att se alla djur dö, jag hade aldrig velat bli psykolog för då hade jag tagit med mig jobbet hem.
Jag är 26 år och vet inte vad jag jobbar med om 10 år. Fastän jag älskar mitt jobb för tillfälligt och får en riktigt bra lön är jag osäker om jag vill vara kvar där resten av mitt liv. varför? För jag vill att det händer saker i mitt liv, kanske går jag en undersköterska utbildning, kanske blir jag kriminal tekniker, vem vet - men döm inte!

Glömmer aldrig när jag jobbade som vårdbiträde, direkt när folk fick reda på det "suckade" dom och tyckte synd om mig.
Men nu helt plötsligt när jag säger vad jag jobbar med sätter dom mig på en piedestal. Varför?
Vad spelar det för roll. Tänk så hade jag älskat mitt yrke inom vården, ska jag bli dömd för det?
Tänk så hade jag hatat mitt jobb nu, men då hade folk sagt "men det är bra pengar" - sooo what? Det handlar inte om pengar, det handlar om vem man är, vad man tycker om, vart man ska spendera sina 40 timmar i veckan. Jag umgås ju faktist med mina arbetskamrater mer än mina egna vänner, då måste man ju både trivas med dom och i vad man gör.

Im out!