Cambridge

Jag har alltid varit överviktig.
I hela mitt liv.
Vet ej igentligen när det startade eller HUR.
Jag har iallafall alltid varit glad för mat & snacks.
Allt i princip som går att äta.
Någon enstaka gång under högstadiet så fick jag höra att jag var stor.
Men inte så ofta.
Jag visade aldrig att jag blev ledsen, men det blev jag, innerst inne och det var då mitt tröstätande började.
Mina föräldrar sa åt mig på ett lugnt och bra sätt "Att ät nu inte så mycket, ta bara en portion, ät inte efter 18"
Men jag lyssnade inte, jag åt bara mer.
Jag gick alltid i samma kläder.
Mjukisbyxor och T-shirt för att varje gång vi gick till stan och provade nya kläder med mamma började jag gråta för att jag var tjock.
Men när jag tittar tillbaka på foton var jag igentligen inte så tjock som jag tyckte.
Hade jag vetat det då, hade jag inte börjat tröst äta och blivit ännu större.
Lätt och säga idag!
Jag började i 8:an och det blev bättre.
Jag började så smått att köpa nya kläder, och jag hade aldrig problem i skolan.
Jag var väll en av de som många kan kalla populära i skolan.
Vi var vårt lilla gäng, alltid hängde vi hemma hos mig.
Missade aldrig några fester.
Jag hade aldrig problem med att bli tillsammans med killarna.
Jag hade helt enkelt ingen anledning att må dåligt.
Jag hade det hur bra som helst.
Mina föräldrar är dem bästa man kan ha.
MEN, jag har börjat tänka i dagens läge...min farbror!
Han var den som många gånger påpekade min vikt.
Han kunde dyka upp med hans son (min kusin) och ta med mig & min lillebror till McDonalds och då skratta med att säga "Men Jennifer är väll den som blir lyckligast att vi ska äta McDonalds"
Så fort mina kompisar var i närheten kunde han säga "Ni skulle sett hur Jennifer vräkte i sig maten när hon var liten"
Idag tänker jag...kan det var det han så många gånger sagt, kan det var det som har påverkat mig så mycket?
Hur som helst, när jag blev 19 kom jag som sagt in i min depression.
Jag hade flyttat in i min egen lya, klarade allting själv, bara där växte jag som person.
Det var bara jag & min älskade hund.
Jag gick i skolan. Men sjukade mig mer & mer.
Varför?
För att jag mådde dåligt över hur jag såg ut.
Nu hade jag verkligen lagt på mig en massa kilon.
Nu var jag stor!
Jag grät & grät varje kväll.
Samtidigt som jag åt pizza, vräkte i mig chips.
Till slut blev jag beroende av chips.
BEROENDE!
Jag satt och tyckte synd om mig själv med påsen i handen.
Varför kan andra fråga..
Ja, varför...det kan jag inte ens själv svara på.
Att man sitter och gråter och mår piss av hur man ser ut men inte gör något åt det utan bara förvärrar hela situationen av att vräka i sig ännu mera.
Jag har absolut ingen förklaring till det!
Sommaren 2003 kom.
Jag ville inte träffa någon, jag vägrade gå på stan.
behövde jag något från stan, tog jag cykeln innan 10 på morgonen. Stod och väntade tills köpcentrumet öppnade - gick in och köpte det jag behövde och hem snabbt som bara den.
Jag ville inte att någon skulle se hur jag såg ut.
Jag tog hunden till parken på lååånga morgon promenader så att han kunde vila ut hela dagen, en snabbis kisse tur mitt på dagen.
Och när solen hade gått ner gick vi flera timmar i parken.
Allt för att jag inte ville träffa på någon.
Jag var nu uppe i 87 Kg.
Jag tänkte att jag nästan var 90 som nästan var 100.
Jag fick panik!
Min lillebrors flickvän - hennes storasysters man hade gått på något som hette Cambridge.
Han hade gått ner 32 kg på 12 veckor.
En dryck diet.
jag blev inspirerad, fixade snabbt som bara den nummret till konsulenten och nästa dag var jag där på möte.
Dagen efter hade jag köpt med mig ett paket för en vecka och började med denna dryck meddetsamma.
27/7-03 vägde jag 82 Kg.
Så jag hade gått ner 5 kg själv, antagligen av de långa rundorna i parken, som inte var ett syfte till att gå ner.
Men de hjälpte.
Första veckan hade jag gått ner 3 kg.
Jag fattade inte att det var sant.
Jag blev så glad!
Och lät mig inspireras ännu mera, eftersom detta verkligen funkade.
Det jag inte förstår idag är var min styrka och energi kom ifrån.
Jag bara började!
Höst terminen började i skolan och jag fick komplimanger hela tiden. Varje ny vecka kom folk fram till mig och beundrade hur jag såg ut och frågade hur jag klarar av detta.
Jag blev gladare som person.
Jag fick ett självförtroende.
Jag klarade skolan galant.
Var där varje dag, gjorde enorma prestationer i från mig som jag aldrig i hela min skoltid har gjort.
Fick så mycket beröm översvämmat hela tiden.
JAG MÅDDE SUPER!
Jag gick ut med vovven så mycket jag bara kunde för att jag var så glad.
Vi gick på stan, överallt!
Till & me vovven gick ner i vikt.
Han var en labrador retriever - det sägs att de kan äta till döds.
Så man kan ju lugnt säga att han var glad i mat och hade då lyckan att få mina rester tidigare.
Men nu utan mat rester ifrån mig & många långa promenader, spring & lek gick även han ner i vikt och blev en riktig snygging.
Efter att ha varit stor i hela sitt liv så fattade man aldrig att man igentligen hade gått ner i vikt. fastän folk påperkade och man blev glad.
Jag satt och diskuterade detta med mina vänner en dag, och de bad mig att prova på min gamla vinterjacka från förra vintern.
Det gjorde jag.
Den satt så tight förra vintern. Jag passade inte ens den då.
Kunde bara knäppa 2 knappar utav 5.
Nu kunde jag helt plötsligt bosätta mig i den.
Den var stor som ett tält!
Jag hade då gått ner17 kg och första gången jag verkligen insåg att JAG HADE GÅTT NER I VIKT!!!
Snart blev det november.
Min födelsedag - mitten av november.
Jag skulle bli 20!
Pappa hade ordnat lokal, mat & ALLT!
Jag hade då inte träffat mina vänner på länge för att jag för en gångs skull ägnade mig allt åt skolan.
Den dagen var den bästa i mitt liv!
Jag hade köpt nya kläder och jag var riktigt snygg!
När jag mötte upp mina kompisar utanför festen stod de bara & häpnade.
"Jennifer.....skojar du.....e d verkligen du??
AAAhhh, så fin du e"
Jag hade då gått ner 25 kg.
Jag vägde 61 kg!
Mitt BMI var för första gången normal!
Jag hade det så roligt på den festen!
Så många komplimanger!
Där var t.o.m en gammal kompis som bara hade gått förbi mig & in i lokalen.
Hon såg inte att det var jag hahaha.
Konsulenten och många andra sa att "Men det är ju din födelsedag, klart att du ska äta"
Jag ville inte, men på något sätt gjorde jag det ändå.
Jag åt en liten "kubi" (arabisk matträtt)
Och jag blev så mätt så mätt.
Inte konstigt då min magsäck var så liten.
Nu hade det gått 3½ månad.
Efter festen tog jag hem alla presenter, alla rester av maten och satt där och åt. Jag mådde så illa och spydde.
Inte konstigt!
dagen efter försökte jag äta igen, räk mackor med majonäs, ja det var iheller ingen hit.
Så jag tog tag i det igen på måndagen och började på Cambridge eftersom jag ville ner ytterligare 13 kg.
Eftersom jag är inte mer än 1.57 lång så ville jag vara nere på 48 eftersom jag visste att automatiskt skulle jag gå upp 2 kg i vatten så att jag skulle hamna på 50.
MEN, det var då min jojo bantning började!