Älskade lillebror

Idag vid 20 tiden när jag cyklade hem från jobb så tänkte jag på min lillebror. Som jag gör ganska ofta när jag är på stan.
Har ju hört att han "flyttat" tillbaka till Malmö och då är jag nästan nervös av att träffa på honom. Hur mötet blir.

Så förra veckan fick vi höra att han jobbade som taxi chaufför. Vi fick det bekräftat av en annan som jobbar på samma företag som är god vän med vår pappa.
Så nu i en veckas tid har jag inget annat än stirat ihjäl mig på varenda taxi bil som kör förbi när jag cyklar.
Han kör då en "buss" som är lite lättare för mig att hålla koll på.
Så idag medans jag cyklar OCH tänker på honom så kör han förbi.
Jag VET att det var han. Det var precis utanför mitt hus. Svårt att förklara men jag hade cyklat över gatan upp på trottoaren nästan framme vid huset och han kör förbi, jag såg i ansiktet helt & hållet men såg han på sidan och han hade glasögon, rakd och ung - precis som han OCH han vände sig om för att titta om det var jag antar jag.
Jag cyklade saktare bara för att han skulle fatta att jag hade sett han och stirrade som fan ifall, ifall han tittade i backspegeln.

Känslorna har vält över mig ikväll med en massa tankar om min älskade lillebror.
Jag ville bara ringa honom och säga "Kom hem, kom tillbaka där du hör hemma, jag vet att du saknar oss och mår inte bra, kom hit, ingen behöver veta"

Nu precis när Eko kom hem, berättade jag och när jag berättade tog han min hand som han inte brukar göra om jag pratar om min bror. För han är min bror helt sjuk i huvet för allt han gjort mot oss, familjen, för honom käns det inte som jag har en bror. De har träffats TVÅ gånger!
Men när han tog min hand nu ikväll så kom alla tårar fram, alla tårar som jag förträngt i två år nu. I början var jag ledsen men sedan har det övergått till hat, för att ingen, INGEN sårar mina föräldrar!!!
Jag är arg för vad han har gjort mot mina föräldrar, mig själv har jag skitit i. Men ju mer tiden går känner jag hur jag saknar honom.

Det finns ingen som förstår sig på mina föräldrar mer än VI.
Det finns ingen som har de barndomsåren som VI.
Alla resor vi gjort tillsammans, alla hemligheter vi haft, vi kunde prata om ALLT!
Alla "hängde" hos OSS, alla avundades av vår syskonkärlek och alla är lika chokade efter vad som hände.
Johan, vad hände?
Johan, kom tillbaka, vi saknar dig och du är lika älskad av oss alla oavsett vad du gjort är våra dörrar & armar alltid öppna för dig.

KOM HEM!